Caroline af Ugglas har aldrig varit någon idol eller förebild för mig, jag har aldrig riktigt fallit för hennes låtar och har aldrig brytt mig om att ta reda på mer om henne, varken som artist eller person. Men jag har ändå alltid tänkt på henne i positiv bemärkelse. Som ett smalbent yrväder, en konstnärssjäl som ibland sjunger lite halvfalskt, men vad gör det?, hon sjunger i alla fall alltid med känsla. Hon verkar ha energi i övermått, och vi har bland annat sett henne i tv-programmet Körslaget där hon ledde en av körerna. (Och eftersom jag själv sjunger i kör så kan jag inte låta bli att undra hur det skulle vara att ha just Caroline som ledare - jag tror det är lite smått galet men underbart kul!)
I över ett och ett halvt år träffas Caroline af Ugglas och UKON (Ulf Karl Olov Nilsson, psykolog och poet). Under de tretton sessioner de har tillsammans berättar Caroline om sin familjehistoria, barndom, vilda ungdomsår, musikkarriären, depressioner och ångest, familjelivet, hästar och körsång. Allt medan en bandspelare spelar in det som sägs. Detta som nu blivit en bok. Och jag tycker det funkar! Absolut! Jag läser och läser, vänder blad efter blad och försöker hänga med i Carolines vindlande tankegångar och nojor och ångest. Vilket går väldigt lätt. För visst har vi väl alla någon gång (många gånger!) ställt oss frågan Vem är jag?
Efter varje session har UKON sedan försökt sammanfatta och/eller bena ut de ibland minst sagt spretiga samtalen. Caroline har också skrivit ner egna kommentarer.
Det här är i mitt tycke en underhållande bok i ett annorlunda format där man får komma artisten, men framför allt personen, Caroline af Ugglas in på bara skinnet. Och jag som är en nyfiken person, speciellt nyfiken på människors liv och deras inre kärna, har här verkligen fått ta del av privatpersonen Caroline, som trots att vi till ytan och kvalitéer kan verka väldigt olika faktiskt var ganska lika i tanke och känsla. Något jag speciellt måste nämna är alla hennes ljudeffekter som slinker in här och var när hon pratar (fast i boken i skriftlig form såklart). Sådär håller jag också på när jag ska berätta och beskriva något! Att de inte uteslöt det i boken (för hur lätt är det egentligen att stava till vissa ljud!?) gjorde texten och Carolines berättande väldigt levande, jättekul att få ta del av det också!
