Rapportpaus mitt i slutstriderna

Revolt gör mig inte besviken. Det är högt tempo och mycket känslor, precis som i ettan och tvåan.

Jag är hemma från jobbet idag, krasslig med förkylning. Och vad passar inte bättre än att (efter en lång välbehövlig sovmorgon) krypa upp i soffan med kuddar, filtar och tekopp. Och Revolt såklart.

Har redan suttit som klistrad vid den en timme och har nu bara ett femtiotal sidor kvar - planerar fortsatt sträckläsning! Var bara tvungen att meddela er häremellan ;)

Läsning pågår!

Men det går inte fort för mig. Lilla himlafågel är nämligen också ordrik (som Till skogs som jag lade undan just på grund av det) och inte så händelserik. Än i alla fall. Men det är också det som är charmen och lockar till läsning. Att bara få vara. Där bland karaktärerna i boken.

Tre ord som kom till mig nu när jag skriver detta som kan beskriva min Lilla himlafågelläsning: långsamt. noggrant. nära.


Ge mig tre ord som beskriver din läsning, eller beskriver boken, du håller på med nu.

Fin bild från Easy art

Snart klar: Karin Wahlbergs första

Jag har läst Karin Wahlberg förut - Ett fruset liv (som jag faktiskt tyckte var rätt seg på sina ställen) och Flickan med majblommorna (som var bättre) - och eftersom jag var lite deckarsugen och inte hade någon oläst Läckberg hemma så tänkte jag att jag prövar med K Wahlberg igen. Har hennes Blocket i bokhyllan, men välorganiserad som jag är så ville jag börja från början och hade faktiskt turen att hitta Sista jouren (som alltså trots namnet är den första boken i serien om kommissarie Claes Claesson och läkaren Veronika Lundborg) på ett loppis för några veckor sen.

Men nja. Jag är inte riktigt fast. Det kommer och går partier som faktiskt är rätt tradiga.. Så får se om det blir några fler Wahlbergs för mig eller om jag ska hiva iväg mitt olästa ex av Blocket.

Påbörjad och halvvägs: Att tro på mister Pip

Nästa bok har jag läst en del om på bokbloggar, mycket rosor, men det jag främst fastnade för var nog omslaget ;) och så råkade jag ju springa på ett fint pocketexeplar på bästa fyndstället i stan (främst bokfyndställe i mina ögon). Fast njä. Not so impressed. Förutom av omslaget då! Men det är egentligen en gripande historia om en 13-årig flicka som mitt i ett brinnande inbördeskrig på en tropisk ö bjuds på verklighetsflykt genom den märklige Mr Watts, som är den enda vita kvar på ön, och hans högläsning av Charles Dickens Lysande utsikter. Och just denna roman, eller snarare romanhuvudpersonen Pip, kommer sig att spela en mycket stor roll i ö-bornas liv..

Men nej, det biter inte på mig tyvärr. Jag har svårt för att leva mig in i storyn, känner mig mer som en betraktare, och det är inte den känslan jag vill få av att läsa en bok.. Men men, vi får se vad andra halvan har att bjuda på!

Delrapport, en bra bit över mitten: Vi vet nog vem du är

Mja, det går. Men inte mycket mer än så. Historien om Grace och Anna gör mig mest deprimerad. Och jag får myrkrypningar och blir så otroligt otålig och arg på Anna som verkar helt handlingsförlamad och lägger den lilla energi hon har på helt fel saker i sitt liv! Men jag kan trots det ändå inte förneka att jag är lite nyfiken på att se hur det slutar..

Doris Dahlin fick som sagt en andra chans av mig, men Skammens boning kommer jag nog aldrig sakna.

Och på tal om utrensad bok, det blev ingen bokförsäljning på söndagsloppisen. Jag har bestämt mig för att kolla över mina kartonger med böcker som står nere i källarförrådet också, samla ihop ett gäng och sedan hoppas på loppisförsäljarlycka!

Halvtidsrapport: Män som hatar kvinnor och angående min aversion till hypade böcker

Yay! vilket läsflyt jag har nu! Har sen jag började med Män som hatar kvinnor (23/3) läst något i den närapå varje dag och den blir faktiskt bara bättre och bättre! Boken hypades till leda när den släpptes -05 så jag har med flit väntat med att läsa den för att liksom nollställa mig och sänka förväntningarna.

Av ren princip brukar jag göra så med de där riktiga snackisböckerna - man har ju tröttnat på boken redan innan man läst den..! Da Vincikoden och Låt den rätte komma in är några exempel, jag slukade och älskade böckerna när jag väl läste dem, men hade jag plöjt dem mitt i allt ståhej så hade kanske mina förväntningar varit så uppskruvade att jag inte hade uppskattat dem så pass mycket..!? Jag vet ju nu i och för sig inte om min teori verkligen stämmer.. Antar att jag nu snarare har gjort det till "en grej" att vara lite sval och anti när alla andra vurmar för vissa böcker (haha, I wish. när det gäller böcker är jag väl allt annat än just sval och anti, men man kan ju försöka inbilla sig iallafall), och så plockar jag istället upp dem något eller några år senare när lugnet lagt sig och minnena av alla rosenrecensioner har bleknat.

Men i alla fall. Boken då.

Jag sällar mig hittills till sällskapet som gillar Stieg Larssons första Milleniumbok. Riktigt mycket faktiskt! Har däremot läst och hört folk som tycker den är seg och ganska händelsefattig, men isåfall tror jag att de hade förutfattade meningar om vad boken skulle handla om, hur den skulle vara upplagd liksom. Tror att de hade väntat sig mer action.. Fler övergrepp och mord kanske? Jag däremot måste citera Boye och säga att "det är vägen som är mödan värd". Jag gillar den drivna lunken som för storyn framåt (+ mycket lättläst). Det är som sagt inte ren action och fart och fläkt men jag tycker ändå att det händer mycket, hela tiden. Kort och gott - me like!