Mitt 2015 i böcker

Totalt 17 böcker (5527 sidor)

Jag är ju som bekant ingen storläsare eller snabbläsare, så 17 böcker var vad jag knaprade ihop under 2015. Värt att notera är att hela 15 av böckerna läste jag från maj/juni och framåt! Och vilka böcker sedan! Så många guldkorn! De stora av bokbilderna ovan är årets storfavoriter, men det var allt som allt väldigt hög lägstaklass på årets läsning. Kul! 

Den tionde kretsen av Jodi Picoult

Mitt första möte med Jodi Picoult var via boken Allt för min syster, som också har blivit film, vilken knappast undgått någon vid det här laget? Det är i vilket fall som helst en väldigt bra och mångbottnad historia om en familj vars dotter lider av svår leukemi. Syskonet de skaffar till den sjuka flickan är "designat" så att de genetiskt matchar varann. Vad familjen däremot inte har räknat med är att den yngre dottern när hon är i 13-årsåldern går till en advokat för att stämma sina föräldrar för att få rätten att bestämma över sin egen kropp. Mycket läsvärd!

Nu har jag då läst ännu en fängslande historia av författarinnan. Den tionde kretsen handlar om fjortonåriga Trixie som blir dumpad av sitt livs kärlek och sedemera våldtagen på en fest. Katastrofen är ett faktum. Bredvid Trixies smärtsamma historia får vi följa mamma Laura som har en kärleksaffär och pappa Daniel som har en tung ryggsäck att bära från sin barn- och ungdomstid i Alaska.

Jodi Picoult är en fena på att berätta dessa människoöden utan att det blir förutsägbart eller sliskigt. Läs, säger jag bara!

Och vet ni, jag har faktiskt lyckan att ha ett par till JP:s olästa i bokhyllan, så det ryckte rejält i fingrarna att plocka fram ytterligare en bok av henne på direkten. Men jag skulle tro att man får akta sig så att man inte överdoserar - då kanske risken finns att man tröttnar? Människan har väl skrivit typ 20 böcker (dock långt ifrån alla översatta till svenska) - Har du läst något av henne? Någon speciell favorit?!

Superfin debut av Therese Bohman

Recex från Norstedts

Vilken pärla alltså! Åh, jag kunde bara inte sluta läsa! 

Den drunknade är en suggestiv, tät roman om Marina som åker och hälsar på sin syster och hennes nya kille Gabriel som är författare. Marina känner direkt en väldig dragning till honom och snart visar det sig att attraktionen också är besvarad från hans sida. Samtidigt verkar det som om systern Stella har något på hjärtat, något hon vill berätta för Marina. Men de förtroliga ögonblicken systrarna emellan är nästintill obefintliga och Stella verkar som avskärmad med sina funderingar.

Det hela utspelar sig en het högsommar i och kring den gula trävillan som ligger ute på landet i Skåne och jag kunde riktigt känna den dallrande hettan när jag läste. Som vid motljus då det ser ut som om hela världen har en gul slöja över sig. Ungefär såhär eller såhär. Det gav en underbar drömsk känsla i kombination med triangeldramat och mörkret hos personligheterna. På håll ser det perfekt ut men kommer man närmare känner man att det ligger något alldeles under ytan och skaver.

Hoppas nu på mer alster från den här vackra kvinnan!

Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates

Lilla himlafågel är en mörk roman med tunga ingredienser som våld, skuld, erotik och utanförskap.

Ja, kort och koncist, precis och exakt, så. För i princip finns det inga upplyftande, positiva, händelser i historien om Zoe som blir mördad i sitt hem i en liten stad i nordöstra USA. Vi får i varsin del av boken följa Krista, vars far var älskare till den mördade kvinnan, och Aaron, som är elva år när han hittar sin mor, Zoe, i den blodiga sängen. Båda barnen litar såklart på sina respektive fäder, kan absolut inte tänka sig att de är inblandade i mordet som verkar vara mycket svårlöst. Däremot håller barnen koll på varandra under hela uppväxten, båda ovetandes om den andres nyfikenhet.

Som jag skrev för ett tag sedan så är Lilla himlafågel väldigt ordrik. En stor del av boken var väldigt trög i händelserna tycker jag. Många ord och långa meningar sida upp och sida ner utan att det förde historien framåt. Och inte blev det väl bättre av att jag inte fick till några långläsarsessioner, det kändes ett tag som om jag bara stod och stampade på ett och samma ställe. Men det är ju knappast JCOs fel. Det finns nog ingen bok i hela världen som tjänar på att läsas så upphackat som jag alltför ofta (tyvärr) lyckas med.

Nu är det kanske lätt att tro att jag inte fann någon glädje alls i den här läsupplevelsen, men ack så fel tänkt i så fall! Jag jämför/jämställer Lilla himlafågel väldigt mycket med Den lille vännen av Donna Tartt som också var en lång och långsam process i läsningen för mig, men som i efterhand har etsat sig fast i minnet och ligger mig mycket varmt om hjärtat.

Jag tycker att historien om Zoe är gripande. Zoe som hade en önskan så stark att bli en erkänd sångerska att hon till och med lämnade sin man och son för att söka lyckan, men blev brutalt mördad. Och jag vill såklart veta hur det går med barnen, Krista och Aaron, som lever sina väldigt olika liv på varsitt håll - kommer deras vägar någonsin att korsas? Och såklart älskar jag Oates sätt att beskriva stämningar, mörkret som ligger just alldeles under ytan på dessa människor, att man får komma så nära så nära.

Boken jag var tvungen att läsa innan jag gjorde mig helt osocial på filmtittarfronten

Snabba cash av Jens Lapidus

Den var bättre än väntat måste jag säga! Det tog nog 100 sidor innan jag kom in i språket (mycket slang och korthuggna meningar) men sen kom jag in i det och läsningen flöt på.

Jag har genom boken haft första parkett på Stureplan, gått två steg bakom bratwannaben JW och sett honom avancera från svarttaxisnubbe till fullfjädrad kokainsäljare.
Jag har varit Jorges skugga när han planerar att rymma från Österåker - och också lyckas.
Jag har följt Mrados tankar och gärningar i toppen av den tungt kriminella världen, följt hans drömmar om ett annat liv tillsammans med sin dotter.

Som sagt, jag gillade boken - mycket mer än jag trott! Det var spännande att få följa tre personers snirkliga väg genom i princip samma historia. Riktigt intressant att få vara en fluga på väggen i den undre världen.
Och nu återstår att se filmen. Har hört att många är besvikna på den så mina förväntningar är låga..
Har ni läst och/eller sett Snabba cash? Tankar och åsikter?

Några ord om min semesterläsning

En oväntad semester av Marian Keyes. Blev. En oväntat segläst semester av Lisa H.

Jag vet att allt pekar på motsatsen med tanke på hur länge jag tummade på boken men jag tyckte faktiskt att den var bra! Det vill säga, när jag väl satte mig ner och läste..


Det här är alltså den andra boken om systrarna Walsh. Rachel. Antar att ni är många som redan är bekanta med henne? Hon är iallafall en 27-årig tjej som lever loppan i New York. Verkligen lever loppan. Festar mer och jobbar desto mindre. Festar så pass att hennes föräldrar skickar iväg henne på ett behandlingshem hemma på den irländska landsbygden. Stället heter Klostret och Rachel går med på att läggas in där, men enbart för att kunna frottera sig med en massa kändisar och rockstjärnor som också sägs vara inskrivna där. Ja. Och sen får man alltså följa Rachel (och medpatienter) under tiden på Klostret. Tillbakablickar, bitterljuva minnen, grubbel, hur man får dagarna att gå genom att dricka te, mer grubbel och kärleksbekymmer och terapeutsnack är andra ingredienser i boken.

Språket är enkelt men det gör mig ingenting (jag kommer aldrig bli någon finlitterär bokmal även om jag kanske en gång i tiden önskade det), men jag blev irriterad på många stavfel/glömda ändelser/missade små-ord med jämna mellanrum hela boken igenom. Dåligt!
Annars gillar jag läsupplevelsen skarpt. En oväntad semester är intressant, rolig, dråplig, mysig, tänkvärd, sorglig, igenkännande, lycklig. Ja, det mesta! Ungefär som Vattenmelonen, fast den här kändes över lag snäppet allvarligare. Kanske också därför något bättre??

Iallafall. Det här är den andra boken jag läser av Marian Keyes och är hon så här underhållande och faktiskt mycket tänkvärd i resterande böcker så har jag kanske hittat en ny favoritförfattare!?

Mer bekännelser!

Jag är antagligen allra allra supersist i världen med att "upptäcka" Marian Keyes. Ja, upptäcka inom citationstecken, för visst vet jag vem hon är sen Vattenmelonen kom på svenska och en av bästa vännerna läste och älskade och tvångstipsade, men jag har alltså inte läst förrän nu (jag obstinat? jepp). Och visst älskar jag också! Vad den handlar om vet ju alla vid det här laget:

Claire föder sitt första barn och blir därefter dumpad av maken som sticker iväg med grannfrun. Claire själv åker till sitt föräldrahem i Dublin för att försöka slicka sina sår = dränka sina sorger i alkohol, namnge bäbisen och så småningom träffa den undersköne men något yngre Adam.

Sen är det bara full fart hela historien igenom! Det är mycket känslor, upp och ner, och en hel del skratt och jag bara läser och läser.

Om jag har förstått rätt så har Marian Keyes sedan skrivit tre böcker till, om Claries systrar. En oväntad semester (Rachel), Änglar (Maggie), Är det någon där (Anna).
Jag råkar faktiskt ha Är det någon där? i bokhyllan (sommarpresent från Elle, när det nu var?) men måste alltså nu ut på jakt efter böckerna om Rachel och Maggie i loppisarnas boklådor!

Utläst: Smuts

Ja. Det var ju ett tag sen. Jag satte 3+ när jag var klar med den, tyckte den var riktigt bra! Katarina Wennstam skriver rakt på sak och har tempo i händelserna. Nu när jag tittar efter ser jag att boken är på hela 400 sidor men det kändes det verkligen inte som.

Som de flesta av er säkert redan vet så handlar den om en traffickingrättegång som den framgångsrike och till synes alltigenom lyckade advokaten Jonas Wahl nyhetsbevakar. Men allt är inte vad det ser ut att vara och i de lugnaste vatten och allt vad det kan heta. Inga överraskningar på den fronten egentligen, men det som fick mig att hicka till var beskrivningen av rättsväsendet och domstolen som (som det står på baksidan av boken:) väljer att titta åt ett annat håll. Mycket läsvärd!

Utläst: Att tro på Mister Pip

Jag säger som Hermia, jag tror inte på Lloyd Jones. Den största orsaken till det tror jag är för att jag också bara hör författarens röst när jag läser, inte bokens Matilda. Och som jag skrev i delrapporten, jag känner mig som en betraktare. En mycket avlägsen sådan. Historien kryper inte in under skinnet på mig. Den kittlar bara på ytan, så det blir en 2a, för läsa den tycker jag man kan göra, om inte annat så för att skaffa sig en egen uppfattning. Här finns fler omdömen - som manar till läsning!

Utläst: Vi vet nog vem du är

Tror det var i onsdags (15/4) som jag slog igen Doris Dahlins Vi vet nog vem du är. Då inte alls så negativ till boken som vid delrapporten! Allt var inte vad det såg ut att vara (det är väl sällan det när det gäller böcker), Annas handlingsförlamning och utbrott hade (såklart) en orsak och den välordnade Grace hade sina egna monster.

Ju närmare slutet jag kom så kände jag på något sätt att: vad är nu detta? när hände det här? Jag bläddrade och backade lite men bestämde mig istället för att låta historien ha sin gång med mig, jag kanske inte var tillräckligt uppmärksam på sina ställen tidigare i boken? Funderade nästan på att läsa om boken på direkten då den bara är på knappt 200 sidor, men nä, den får gotta till sig i bokhyllan ett tag så kanske kanske, någon gång..

Vi vet nog vem du är får 2+, av 4, av mig. Absolut inget bottennapp nu när jag fått helheten men heller inget att hurra för. Det som rör sig i huvudet mest på mig nu är huruvida det var jag som läste slarvigt eller om Doris Dahlin hemlighöll vissa detaljer och händelser.. Och, som sagt, på grund av detta behåller jag den tillsvidare i billyhyllan.

Delrapport, en bra bit över mitten: Vi vet nog vem du är

Mja, det går. Men inte mycket mer än så. Historien om Grace och Anna gör mig mest deprimerad. Och jag får myrkrypningar och blir så otroligt otålig och arg på Anna som verkar helt handlingsförlamad och lägger den lilla energi hon har på helt fel saker i sitt liv! Men jag kan trots det ändå inte förneka att jag är lite nyfiken på att se hur det slutar..

Doris Dahlin fick som sagt en andra chans av mig, men Skammens boning kommer jag nog aldrig sakna.

Och på tal om utrensad bok, det blev ingen bokförsäljning på söndagsloppisen. Jag har bestämt mig för att kolla över mina kartonger med böcker som står nere i källarförrådet också, samla ihop ett gäng och sedan hoppas på loppisförsäljarlycka!